Maliin i Potsdam – Del 2

Jag är ledsen för att jag inte hunnit skriva så ofta. Har för mycket att göra helt enkelt.

Jag är väldigt nöjd med mitt Erasmus-liv. Under de första dryga två månaderna har jag hunnit lära känna en hel massa underbara personligheter, lärt mig en hel del om mig själv och till och med fått en ny identitet som adoptivbarn i min italienska ”familj”. Då man hamnar i ett sådant läge, utomlands i en alldeles ny livssituation som man vet inte kommer att räcka för evigt, ändras också ens sätt att tänka och värdera saker. Det är inte många gånger jag tackat nej till att åka någonstans, gå ut, gå på museum eller till och med på opera, eftersom jag vill hinna suga i mig så mycket av det jag har omkring mig som möjligt. Mitt nya motto har blivit ”Sova hinner jag i Finland”.

Jag har dagligen att göra med en mängd olika nationaliteter. Samtidigt tror jag att jag aldrig tidigare funderat så mycket på vad det egentligen innebär att vara finne, finlandssvensk i mitt fall, som jag gör nu. Vad är typiskt finskt? Hurdana är vi finnar? Otaliga gånger har jag i varje fall kommit att berätta för folk varifrån jag kommer, och reaktionen är oftast den samma.

- Und woher kommst du?

- Aus Finnland.
- Wow!

Detta tycker jag är rätt lustigt. Sedan följer vanligtvis något av följande: Då måste du ju prata superbra engelska! Då är det nog inte kalt för dig här! Finska är nog ett jättesvårt språk! Också Pisa-testet samt det finska skolsystemet brukar nämnas. Finland är nog ett rätt bra land i alla fall. Något jag speciellt saknar här i Berlin och Brandenburg är ordentlig kundbetjäning. Ett leende verkar vara sällsynt vid kundbetjäningstillfällen här i trakterna.

Är också väldigt tacksam för professorernas inställning, även om jag är den enda utbytesstuderanden i mina kurser. Till all lycka kan jag en del om språkvetenskap från förut, så har inte ännu hamnat illa ute med mina studier även om jag på grund av tidsbrist inte hunnit studera på egen hand så flitigt. Sakta men säkert måste jag ändå börja skärpa mig. Det för mig väsentliga bearbetar jag trots allt konstant, mina språkkunskaper. Med tanke på de framsteg jag gjort hittills ser jag verkligen fram emot att se hur min tyska kommer att låta i juli, då jag till slut återvänder hem.

_____________________________________________________
Pahoittelut vähäisestä ja myöhäisestä kirjoittelustani, olen yksinkertaisesti liian kiireinen.

Olen hyvin tyytyväinen Erasmus-elämääni. Vajaa ensimmäisten kahden kuukauden aikana olen saanut oppia tuntemaan paljon loistavia persoonia, sekä oppia paljon uutta myös itsestäni. Olen jopa omaksunut uuden identiteettini adoptiolapsena italialaisessa ”perheessäni”. Kun joutuu tällaiseen tilanteeseen, uuteen elämäntilanteeseen ulkomailla ja vain rajoitetuksi ajaksi, koko ajatusmaailma ja arvot muuttuvat. En ole vielä montaa kertaa kieltäytynyt lähtemästä matkalle, kaupungille, museoon tai edes oopperaan, koska haluan ottaa kaiken irti siitä, mitä Saksalla on minulle tarjota. ”Nukkua ehdin suomessakin.”

Olen päivittäin tekemisissä eri kansallisuuksien kanssa, mutta en usko koskaan pohtivani suomalaisuuden tai suomenruotsalaisuuden merkitystä niin paljon kuin täällä Saksassa. Mitä on tyypillistä suomessa? Minkälaisia me suomalaiset oikeasti olemme? Lukemattomia kertoja olen kuitenkin joutunut kertomaan alkuperästäni, ja reaktio on useimmiten sama.
- Und woher kommst du?
- Aus Finnland.
- Wow!
Huvittavaa. Tätä seuraa useimmiten jotain seuraavanlaista: Siinä tapauksessa puhut varmasti tosi hyvää englantia! Sinulle ei varmaan tule täällä kylmä! Suomi on varmasti tosi vaikea kieli! Yleensä Pisa-tutkimus ja koulujärjestelmämmekin mainitaan. Suomi taitaa sittenkin olla ihan hyvä maa. Täällä Brandenburgin ja Berliinin alueella ikävöin ehkä eniten kunnon asiakaspalvelua, hymy kun täällä on harvinaista herkkua.

Myös professoreiden suhtautumisesta olen kiitollinen. Minua on yliopistolla kohdeltu ystävällisesti, vaikka olenkin kurssieni ainoa vaihto-opiskelija.  Onneksi tiesin kielitieteestä joitakin asioita ennestään, etten ole vielä joutunut kärsimään opintojen puolesta, ajanpuutteesta ja laiskuudestani huolimatta. Vähitellen aion joka tapauksessa ryhdistäytyä. Oleellista minulle on kuitenkin se, että kehitän kielitaitojani aktiivisesti. Sen perusteella kuinka hyvin olen jo edistynyt, en malta odottaa kuulevani miltä saksani kuulostaa heinäkuussa, kun palaan kotiin.

Liebe Grüße,
Maliin