För en vecka sedan landade ett flygplan i Berlin. Ut kom en väldigt trött germanist, jag, som endast nått ett delmål på min resa till Leipzig. Efter föga 2 timmar sömn den föregående natten (inte på grund av starkare drycker som man kanske kan tro, det var ju söndag. Snarare låg min trogna tidsoptimism i bakgrunden, en ständig förföljare som ofta rånar mig på vettig tidsanvändning och sömn). Den här gången var det fråga om att man inte kan fixa allt inför en ett år lång resa, på kvällen före resan.. men på något sätt fick jag det gjort. Jag har alltid brunnit för att resa, men aldrig gjort det med turistguideboken i hand.
Mitt Erasmus-år är väldigt efterlängtat. Jag har vistats en del i Tyskland under år 2012, det var min tid där som väckte min språkhunger och intresset för just det tyska språket. Redan då jag ansökte till Helsingfors universitet drömde jag mig iväg till mitt utbytesår, det var ett måste.
Jag är hemma från Vasa, mitt modersmål är svenska. Jag kommer från en stor familj, så jag är van med att slåss för mina rättigheter och ge efter då andra faktiskt vet bättre. Min finska var inte så lite rostig då jag flyttade till Helsingfors första gången 2008. Den blev inte bättre av att jag tillbringade typ 70 % av de följande 4 åren utomlands. Men i samband med mitt jobb, som alltid funnits där då jag varit hemma, har jag varit tvungen att slipa på min finska. Att förstå språket var aldrig problemet, men jag talade det så sällan, så jag upprepade att göra samma fel om och om igen. Ibland har jag fått goda skratt och hård kritik för mina mindre lyckade uttalanden (jag har jobbat som lektant, håller program på finska för massor med barn åt gången, inklusive deras kritiska föräldrar), men man lär sig.
Den rikiga milstolpen för min finska var komiskt nog universitet, med tanke på att jag kommit dit för att tala tyska. Jag vill stå upp för mina svenska rättigheter i min undervisning, det kommer alltid att vara en hjärtesak. Jag syftar på de nya finska bekantskaperna (underbara superfina nya vänner är mer passande) jag fått under året på uni, jag har varit tvungen att bjuda in finskan i min vardag. Det var hemskt först, men nu har vi blivit vänner och jag känner att jag kan lita på min finska.. så nu var det alltså min tyska som ska få en självförtroende-boost i.o.m. mitt utbytesår :D.
En kort presentation har aldrig varit min starka sida, eller är det mina referensramar som saknar gränser? Vad mer kan jag säga om mig själv just idag. Jag är alltså 23 år gammal.. jag tycker om att måla, dansa (på lördagskvällar och hemma till väldigt ifrågasättbar musik :D), tala och analysera in i det sista.. inte skolarbeten tyvärr.. titta på film, resa, skratta, dricka kaffe, shoppa.. Jag är en obotlig optimist, det kanske är det som förklarar mig bäst, det får jag åtminstone alltid höra :)
Nu under de kommande månaderna får ni ta del av mitt liv i Tyskland, hoppas jag kan bjuda på lite roliga historier och tips för er som funderar på ett eget utbytesår :)
Carola
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti